Psykbryt...

Dessa hormoner!! Igår fick jag typ ett frispel som hette duga! Dagen började bra med att Kent lånade vår bil och körde Noah och en till kille till förskolan. Sedan kom han hem hit och vi fikade innan jag släppte av Kent, Lukas och Emma vid öppna Förskolan, jag och Elina åkte vidare till Lundby Sjukhus på återbesök för hennes öron bl a. Det gick ganska bra fast vid apoteket strulade det, han hade skrivit ut ett recept på Näskortison men skrivit att det skulle sprutas i örat, då skulle det ringas och grejas, jag var ju lite stressad för jag skulle hinna med färjan och Kent skulle springa hem och jag ville verkligen springa på em det var ett viktigt pass. Jag missade givetvis färjan och var 5 minuter sen. Kent ger sig iväg men springer fel några gånger, jag hade förberett med mat till honom så det skulle gå fortare, jag gillar inte att vara ute i ödesmarkerna när det är mörkt nämligen. Jag stressar i mig mat men pg a alla felspringningar kommer han efter 1.45. Han tar med sig min hemgjorda hela special och kommer efter en timme tillbaka, har då givetvis glömt lite grejer och tiden bara går, snart är hon halv fyra, jag skall ju vara ute minst en timme och bara ballar ur totalt. jag fräser och spottar, jag hinner inte springa nu. Nähä, det var ju inte bra säger han och rycker på axlarna och börjar greja med ngt. Där skulle han sagt klart du gör, stick in och byt om nu. Men eftersom det inte sker sliter jag in barnen i stället för att själv inse att springer jag nu så hinner jag nästan hem innan det blir mörkt. Men när man psykar ut kan man inte tänka klart. Det känns helt hopplöst bara. Jag klampar in, slänger av mig träningskläder lipar och skäller för mig själv, tur att man har coola ungar, Elina lade sig på soffan och sov och Emma sade bara, är du lite ledsen mamma eller. Efter en stund ringer Linda och frågar varför jag inte är ute och springer, jag berättar allt och snyftar och har mig, helt patetisk jag vet. Men hormonstinna kvinnor är inte att leka med, det har blivit värre sedan man fick barn. Kanske är det klimakteriet? Ja ja hon är lugn och säger att nu skickar jag över Kent med pannlampa och reflexväst så sticker du ut. Då har jag lugnat mig så pass att det låter ok trots att det redan är mörkt. Vi hann knappt lägga på innan de Lukas stod bakom mig med reflexväst i handen. Kent hade bara tatt en unge på varje arm, slängt på en jacka inga skor och rusat ;o) Kent hade sagt till Linda att jag tror jag har gjort något men jag vet inte vad. Stackaren.. Jag stack ut, sprang fort och det var skitskönt. Jag var inte rädd heller! Det var bara mysigt att se ljusa hus långt in mellan träden. Jag trampade i en hästbaj men det var typ det värsta som hände. Så nu är det avdramatiserat också.

Idag är jag en lugn och fin Pettro igen och snart skall jag till stan, först vv sedan skall jag ut och äta med två gamla jobbkompisar, den ena har jag inte sett på nästan 3 år. Skall bli riktigt kul!

Puss o hej